Idag har jag kommit till insikt med en sak. På jobbet.

Idag har jag bara gjort absolut mitt, inte småpillat lite här och var, fixat och donat. Bara brytt mig om mitt. Inte vart gamla hjälpsamma jag, som alltid ska hjälpa till överallt, som alla ska be om hjälp. Gjort klart mitt i lugn och ro, och sen hjälpt någon annan, om någon frågar om något.

Och så skönt det var!! Att inte behöva bry sig!! Att inte ha koll överallt. Att inte springa runt.

Först idag, insåg jag hur mycket jag stressar, och har stressat, helt omedvetet. Jag har inte ens vetat om det!

Men idag tänkte jag på det. Eftersom jag inte har något som helst engagemang i jobbet längre, jag måste ju ändå gå dit och göra mitt, så då tänker jag bara göra mitt också!

Musik i öronen och pratat i telefon i stort sett hela dagen. I vanliga fall brukar jag inte ha lurarna i, tycker att man ska prata med sin kollegor. Men nu orkar jag inte bry mig längre. Nu gör jag bara mitt och skiter i andra.

Ja, antadligen helt fel attityd och inställning, tycker säkert många. Men tänk er själva om ni vore i min sits. Veta om, att man ska bara vara här i 33 dagar till. Sen aldrig mer. Spelar det då någon roll vad jag gör? Kan inte jag då få vara en som alla andra mina sista 33 dagar, och bara göra mitt? Bara göra det jag vill. Och jag menar försås inte att jag missköter mitt jobb, utan jag gör ju ändå det jag ska. Jag tänker ju inte arbetsvägra. Bara ta det lugnare. Inte ta några beslut. Inte ta några intiativ till nåt. Bara flyta med liksom.

Och framförallt, stressa ner!!