Satt här och bara tänkte lite. Tänkte på förr bara. Och började tänka på vår älskade hund som vi hade när jag bodde hemma. Cherry, hette hon, en berner sennern. Så fin! Min lilla älskling. Men vi fick avliva henne. Gick i 7:an då, tror jag. Först dog Cherry, en vecka senare Emil, vår gamla katt. Men han dog för att han var gamal. Och en vecka efter det dog Morfar. Var lite mycket då. Så jag kom och tänka på en dikt som jag hittade då, för vi höll på med dikter i skolan när allt det här hände. Så jag sökte efter den på Google, skrev in de delarna jag kom ihåg. Och jag hittade den! Jag tyckte den var så fin:

Gråt inte för att jag är död
Du har min röst
den finns i dig
den kan du höra när du vill
Du har mitt ansikte
min kropp
Jag finns i dig
Du kan ta fram mig
när du vill
Allt som finns kvar
av mig
är inom dig
Så är vi jämt tillsammans

Barbro Lindgren


Jag tycker den är jättefin. Och då för några veckor sedan, när vi rensade på vinden, hittade jag en ask, med en hårtuss från henne, och så låg den där dikten skriven på en lapp i. Ååå, får tårar i ögonen bara jag tänker på det.

Men visst är dikten fin? ♥